Publicerad 14 mars 2009 kl. 04:00

Färgsprakande spontanism

Emil Östlund är produktiv som få, den ena utställningen staplas på den andra i en rasande fart. När han inte deltar i Konstrundan så dyker han upp på Krapperups Konsthall, konsthallen i Perstorp, Helsingborgs stadsbibliotek eller Örkelljunga kulturhus.

KONST.

Den spontana expressiviteten är konstnärens signum; klara och rena färger, stora enkla former, penseldrag som syns. Denna spontanismens ytterlighet rycker tag i mig, tjusar mig såsom en nål stungen i en ballong av uppblåst intellektualism. Hos gäller det rättframma och osofistikerade.

Emil Östlund har Aspergers syndrom. Egna häftet "Jag skriver ovanpå linjen" handlar inte så mycket om tiden framför staffliet utan mer om konsten att leva med detta funktionshinder; om behovet av ordning och reda, om tillvarons alla med- och motgångar i största allmänhet, om kontakten med nära och kära. Konsten finns där som en sammanlänkad del av helheten. Detta funktionshinder har gett Emil Östlunds spontanism en ordentlig skjuts framåt, som en slags ventil i en ibland svår tillvaro. I goda stunder skapar handlaget bilder av en sällan skådad fräschör. Oftast är det som mest lyckosamt i konstnärens landskapsbilder med sin sommardoftande färgprakt. Kanske en båt med vitt segel på knallblått hav, ett ensamt träd med grön krona bland bergen eller en vid utblick mot en lika obestämd som öppen natur.

Men mitt i all denna eruptiva skaparkraft kommer jag på mig med att av och till kippa efter andan. Hinner konstnären någon gång stanna upp och reflektera? Ju mer pang på ett måleri är, desto större blir behovet av att någon gång emellanåt ta sig tid att fundera en smula. Funderar konstnären någon gång över målet för färden?

I Östlunds människoskildringar är spontanismen svårare att acceptera. Konstnärens porträtt eller helfigurer får ett påklistrat expressivt drag av bara farten, som om konstnären ena stunden målat ett tag på sins segelbåtar för att nästa stund ta sig an en människa – utan eftertanke däremellan.

Akilleshälen för en konstnär av Emil Östlunds slag är bristen på förmåga att anpassa handlaget efter motivet (eller kanske helt skippa en del motiv). Det ena slinker igenom som så gott som det andra – automatiskt. Som ett brev på posten blir resultatet att konstnärens bilder kränger vilt mellan toppar och dalar. Gaspedalen verkar nertryckt mest hela tiden, utan tanke på att även bromsen är bra emellanåt.

Ett konkret andrum ger hans svartvita bilder – ja, de finns faktiskt. De i sammanhanget märkliga "Studie i grått 1 och 2" har en alldeles särskild nerv och känslighet. De små akvarellerade teckningarna i glasmontern likaså. De senare bilderna påminner en del om Carl Fredrik Hills sena bilder – samma uppriktiga, anspråkslösa enkelhet.

En enkelhet i ett lika lågt som tilltalande tonläge.

Martin Hägg martinhaag@hotmail.com

"Ensamt träd" & "Studie i grått 1"

Emil Östlund

Galleriet, Kunskapscentrum Agardh, Båstad

Pågår till och med 25 mars

 

http://hd.se/kultur/2009/03/14/faergsprakande-spontanism/2009-03-14